En helg med Ögon. Nåttarö Maj 2024

Välkomna till en helg i skog, skymning, närvaro och den inre blicken.

I vårens ljus hittar vi tillbaka till vår uråldriga blick, den icke dömande, levande blicken som följer landskapets kurvor och ljusets mångfald. En blick fri från tillrättavisande ekon, från gamla strukturer och röster långt innan oss.

"Jag ser himlen, trädtopparna och världen i dina ögon. ...inte ofullkomligheter" sa den gamla eken då den

tittade på kvinnan, där i skogens famn.

Under samtal, övningar, workshops och skymnings vandringar utforskar vi ett inre landskap av, kanske, fördomar och förminskningar men också livskraft. Genom dessa övningar hittar vi tillbaka till en reservoar av kreativitet och livskraft. Helgen 17-19:e maj åker vi ut i naturen för att i trygghet bevittna varandra och oss själva. Med nyfikenhet stiger vi in i skymningen och där i det dunkla ljuset kanske vi finner en klarare syn på kvinnokroppen, din boning.

Vem är jag bortom det ögat ser? Var finns mina dömande ögon och hur kan vi i gemenskap förlösa dem, i skogens rum?

Kvinnokroppen har sin unika historia. Att komma i kontakt med dina ”gömda” ögon är att på riktigt fria dig. Att släppa gamla begränsningar som integrerats i oss.

Helgen är grundläggande för kvinnor som arbetar med kvinnor. Kvinnliga konstnärer, kreativa och du som vill fördjupa dig i ”female gaze” och att bevittna. Att verkligen se dig själv och andra.

Vi kommer att uppleva både en skymning och gryning fotografering. I detta gränsland får du erfara det magiska då du blir en del av landskapet. Om dessa fotograferingar är helt nya för dig så kika gärna in på IG When The Blackbird Sings, eller videon i länken.

Våra ögon blir skarpare där, i den suddiga skymningen. Begränsande idéer om sådant som vikt och ålder faller åt sidan då vi får uppleva denna blåa, förtrollade värld, som är helt på riktigt.

Under samtal, workshops och skymningsvandringar utforskar vi ett inre landskap av, kanske, fördomar och förminskningar men också livskraft.

Jag erbjuder två sessions under helgen. En skymning/grynings fotografering. I detta gränsland får du uppleva det magiska då du blir en del av landskapet. Om dessa fotograferingar är helt nya för dig så kika gärna in på IG When The Blackbird Sings, eller videon i länken. Våra ögon blir skarpare där, i den suddiga skymningen. Begränsande idéer om sådant som vikt och ålder faller åt sidan då vi får uppleva skymningens förtrollade värld, som är helt på riktigt.

Dessa fotograferingar är självklart frivilliga, som allt annat under denna vistelse på Nåttarö.

Kvinnokroppen har sin unika historia. Helgen är grundläggande för kvinnor som arbetar med kvinnor. Konstnärer, kreativa och du som vill fördjupa dig i ”female gaze” och att bevittna. Dig själv och andra.

Dessa fotograferingar är självklart frivilliga, precis som allt annat under denna vistelse på Nåttarö.

Du bestämmer helt.

Vi åker ut efter 17.00 den 17:e maj och återvänder eftermiddagen den 19:e maj.Nåttarö ligger 20 min med

båt utanför Nynäshamn där pendeltåget från Stockholm stannar.

Vad ska vi äta? Någonting gott! Eftersom mat för de allra flesta handlar om både trygghet och kostnad så

har jag tänkt att du kan ta med dig precis det du behöver.

Vi bor enkelt med ett stort gemensamt kök där vi tillreder mat tillsammans. Vi sover i enkelrum, eller max

två.

Båt, bädd, magi, systerskap, läkande/lekande ögon och högupplösta bilder är inkluderade i priset. Resten

tar du med sig själv, inklusive lakan.

Pris för helgen: 4190 kr fram till och med den 25;e april.

Boka plats via Swish eller banköverföring. Faktura med godkänd F-skatt skickas ut med anmälan.

Kontakta Jannica@jannicahoney.com eller ring 070-7689469

Det blir en liten grupp och platserna är begränsade. Vid avbokning återbetalas 50%.

Efter 1:a april kan avbokning inte ske men biljetten kan överföras till valfri person.

Du är hjärtligt välkommen till en tokigt vettig helg som alla borde hänga med på.

Vågar du stiga ned i ditt undermedvetna för att hämta hem dina magiska ögon?

Jannica Honey är en fotograf som har bott i Skottland 24 år. 2022 Skymnings Retreat Österlen. 2024

Häxön Trosa skärgård, HEXEN på Konträr. When The Blackbird Sings och skymnings sessions har varit

pågående sedan 2016 och hennes porträttfotografi sedan 2004.

Det Armeniska FOLKMORDET och modet att överleva trauma, Pappa och Havet

Under tiden som det första världskriget pågick så skedde ett folkmord i

Armenien. De armeniska myndigheterna menar att minst en och en halv till

två miljoner armenier dödades i folkmordet, medan Turkiet hävdar att det

endast var 400 000. Vad sker i en människa då sorg och smärta inte fått

återupprättelse? Vad utspelas i en kropp när våldet inte har fått läka ut ur

systemet?

Jag fick för mig att mitt sökande efter förmödrar och förfäder skulle leda mig

ned för den frodiga kusten under det Sumeriska rikets glansdagar. Att denna

färd skulle ta mig långt tillbaka till den tid då Innana vandrade ned i

underjorden för att möta sin syster Ereshkigal. I stället hamnade jag i

Stockholms undre värld där Flashback, gamla herrtidningar och Hans Holmér

blev drömlika budbärare från en annan tid med mörka besked och dolda

berättelser om min familjs historia.

Det var någonting som skedde under pandemin då jag satt och lite förstrött

Googlade min fars efternamn. Jag sökte svar på någonting som saknades

mig. Hur mycket bär ett namn?

Det var två separata tillfällen som satte i gång denna resa. Mitt familjenamn

skulle föra mig djupt och långt bort. Resväskan var uråldrig och i den låg

trauma, det förflutna och identitet hårt packat.

Under 2022 blev jag medveten om hur världsliga händelser kan bli

berättelsen om mitt släktskap och en privat historia kan bli tillgänglig för

allmänheten i det offentliga rummet, med både utrotning och mord som

underlag.

Det var länge sedan nu, inte bara det armeniska folkmordet, men när pappa

kom till Sverige med sina tre bröder. Tåget rullade in på T-centralen och han

klev av i ett vitt och kallt Stockholm. Jag tänker ofta på hur det kändes när

pappa bestämde sig för att lämna sitt hemland, men när jag frågar om

detaljer så kan han inte riktigt minnas. Jag undrar om det är minnena som

börjar att blekna eller om han kanske inte är riktigt närvarande när vi pratar

om det? Jag frågar om platser, personer och namn på gårdar från den

turkiska landsbygden och svaren är oftast lite luddiga, som en dröm man

kanske precis har vaknat upp från. Jag kan inte riktigt få grepp om mina

armeniska förfäder, oftast lyser avsaknaden av allt detta som en gång varit

vår identitet. Det är som om platsen i sig inte ens funnits där.

I mars 2020 så stannade världen. Under tiden som länder stängdes ner så

öppnades något upp i mig. Ett sökande och en längtan efter en identitet. Ett

läkande av ett släktskap som någon gång i slutet på 1800-talet och början på

det nya seklet egentligen aldrig mer byggdes upp.

Det tog inte lång tid innan mitt googlande gav resultat. Jag hittade pappa,

eller rättare sagt hans bror, Hirant Selikman, i det trettioförsta kapitlet av Hans

Holmérs bok Olof Palme är skjuten!

Vad som slår mig då jag läser om min farbrors brutala avrättning är hur hans

kropp, som många tusentals armenier dessförinnan, helt saknade värde.

Hirant Selikman rullades in i en gammal matta och dumpades i en

avloppsbrunn vintern 1978. Det kommer att ta över ett år innan pappa får

reda på vad som hände med hans storebror. Vad jag reagerar på, det liksom

vänder sig lite i magen på mig, är hur författaren vid upprepade tillfällen

stavar min farbrors namn fel, och lite svepande beskriver honom som ”han

som driver en pizzeria”. Är Selikman inte värd mer? Är vi så betydelselösa?

Lite senare under pandemin så sitter jag på en covidanpassad konsert i

Stockholm med min mamma. Stockholm är snöigt och kyligt, precis som när

pappa anlände med tåget från Istanbul någon gång på början av 60-talet.

Det är Arsen Petrosyan som spelar vemodiga armeniska melodier och det

sliter i mitt hjärta. Längtan, sorg och smärta. Jag rycker till när jag hör kvinnan

bakom mig prata: ”Många armenier hade fått sina efternamn felstavade så

många gånger att de inte vet hur man stavar dem längre”.

Jag tittar upp, det är någonting som börjar ticka djupt inom mig, en uråldrig

klocka. Om vi inte ens vet hur vi ska stava våra namn, vad finns då kvar av

vår identitet och egenvärde? Om detta togs ifrån mig långt innan jag kom till

denna plats och pappas bruna ögon bara är en tyst efterklang av detta

trauma hans släkt gick igenom. Hur kan jag någonsin återställa och reparera

detta slitna värde av att vara en hel människa, en värdig människa?

Vad händer med oss som finns kvar när generationerna innan oss har blivit

terroriserade och avrättade? När detta förminskande blir till tunga suckar,

uttryckt i missbruk, mental ohälsa och en evig flykt. En flykt från sig själv, för

att slutligen kanske hitta hem.

En resa tillbaka till det så kallade självet.

Jag brukar kalla det min ”super power”, lite mallig över att passa in överallt

men ingenstans. Jag känner mig hemma på alla ställen, men är samtidigt

evigt hemlös. Det kanske kan upplevas förvirrande, att leva på denna otydliga

och flytande plats, men jag har alltid tilltalats av detta område. Ett annorlunda

utrymme, lite som ett gränsland mellan länder, nationer, religioner,

samhällsklasser och könsidentiteter. En nyckel till alla världar.

Det är inte många släktled sedan den armeniska förintelsen ägde rum och

min farmor födde pappa i Istanbul på 40-talet. Jag visste att det var omöjligt

att läka detta tomrum som skapades tidigt honom. Jag tänkte att om jag tar

tillbaka honom till den stranden där vi först började, så kanske han finner frid i

det stilla vattnet.

Precis som många andra som har vuxit upp i ett land som minoritet så har

pappa en blandning av komplexa känslor inför sin födelseplats. Att aldrig

riktigt passa in. Men med familj på plats och det stora havet för sina fötter så

känner han sig på sätt och vis helt hemma, så pass hemma som han kan.

Jag tittar på honom då han ligger där och flyter framför de uråldriga bergen

som vakar över Antalyas kust. Det är någonting med den där hatkärleken

som för evigt håller oss bundna till en plats eller kanske en person. Som

fångar vemod och längtan, ett svårmod som alltid kommer vara just det,

svårt. På något konstigt sätt så har jag ärvt hela denna melankoli. En tung

sorg som ständigt gör sig påmind, i ett nu ännu tyngre hjärta.

Är det så här det kändes för dem före mig, mina släktingar som saknade

identitet och självkänsla? Det behövs inte många generationer av förtryck tills

barnen i kommande led kommer göra just detta mot sig själva. Som ett inlärt

fördärv av att vara en hel människa, alltid utplånad och förföljd, men nu av

inre demoner som ropar om ovärdighet och självhat. Du är ingenting.

Där låg han, upplyft av havets eviga famn, rullandes in mot land, våg efter

våg. Som naturens egen påminnelse om att ro inte var för denna kropp. Och

där på stranden stod jag med min kamera. Jag tittade ner på mina händer

som verkade tillhöra en mycket yngre Jannica. En flicka som hoppades på att

min proppfulla resväska, då vi åkte till Turkiet, kanske skulle nå Armenien och

där bli uppackad av någon avlägsen släkting. En härlig farmor, en sådan där

tant som lyfter upp dig och simsalabim så är alla rädslor borta. Här lurar inga

onda monster, men som vi redan känner till händer detta nästan bara i

sagorna medan generationstrauma är på fullt blodigt allvar. Precis så blodigt

som Hans Holmér lite exalterad beskriver den vidriga mattan som min farbror

blev inrullad i då jag var tre år gammal.

En nedfläckning av ett helt släkte och här sitter jag 2020, hundra år efter det

armeniska folkmordet och försöker i alla fall stava min fars namn rätt. Att ge

Puzant Selikman upprättelse, kanske inte på en offentlig plats, men för sig

själv, att han är värdig. Jag vill visa hur vår historia startade långt innan

svenska herrtidningar skrev om Hirant Selikman, den 39-åriga pizzeriaägare

”som var en inbiten spelare”. Redan innan Hans Holmér frossar i Bekirs och

Mahmuts åtskilliga försöka att lura med sig min farbror till lägenheten där han

slutligen blir mördad.

Till sist så ser jag hur våldet och brutaliteten låg slumrandes i brödernas DNA

långt innan pappa klev av tåget i T-centralen, några månader efter sin

storebror. Hur förtryck och evig flykt alltid genomsyrat deras liv. Det är detta

som är generationstrauma. Och jag känner hur denna avsaknad av mänskligt

värde också ligger djupt i mig. När de fundamentala rättigheterna till inte bara

frihet, men också personlig säkerhet har blivit kränkta under så många

generationer, hur hittar man någonsin tillbaka till sitt egenvärde, som

människa?

Girl Gaze - The light is on (zoom, eyes and who does your gaze belong too?)

In 1977 Jacques Lacan. (Lacan's gaze) acknowledges that “things look at me, and yet I see them” I was only 3 years old and there weren't many years passing until I recall watching (gazing) Madicken (a fictional character created by Astrid Lindgren) jumping around naked with her younger sister. After all, this was Swedish children's TV in the 70s. I still remember how I was completely mesmerised by the two girls, this was real. 

It is kind of ironic, that by the age of forty-five I decided to sit down and write about girl gaze (female gaze). I am not a girl anymore, but very perceptive of gaze. Let us pick this apart, what belongs to you and through whose eyes have you seen yourself all this time?

If my memory services me right, I have always been an observer, perhaps even a witness. I remember staring at the nude females in the shower room at the public bathhouse where I grew up in Stockholm. My small brown eyes were following the curves of women, they were of all ages. The droopy long breasted elderly, with the thin, delicate skin covering bony shoulders and see-through chests. The older-than-me girls with bodies full of estrogen, creating curves and padding for the next generation. It was mothers, their daughters and the grandmothers, a visual feast in diversity. It was the beginning of my adolescent female gaze that later on would do just this, create images of, by and for women. This was like the most important class in school, a display of life itself. And then, of course, it was the external sensory system in the world at the end of the 70s, the start of the 80s which taught all us, small girls, something else.

A few decades later I become conscious about of the complete impact my parent's record covers had on me. How moves like Belle De Jour and OKEJ magazine shape my gaze and more importantly, the various porn magazines I managed to rescue from recycling rooms around the suburbia where I grew up. The imagery was echoing through in my photography when I first started in my twenties. This was my own selected visual diet, but as you can see, the ingredients were outdated but still fresh in my subconscious.

This text is not about what is right and wrong and how external power structures (media/art, politics, religion) end up determining your gaze (included how you see yourself).

This is my story about how I had to examine my gaze to became self-governing. How the inner prison of structures affect me photographing not only naked women, but also men. I had to find out who imprisoned my eyes and with that awareness, my gaze cleared from external input. I finally found my own, healing eyes. I am still not sure if I have succeeded, but the internal dialogue is forever reminding me, stay awake, connected and present. The connection is fundamental for authentic photography, a genuine relationship between two equal humans. Finger on the shutter, click.

Did I lose you? 

So what is a girl/female gaze?

I guess it is the opposite from the male gaze (if you are not familiar with this you will need to google it) If the male gaze represents women as sexual objects for the pleasure of the male viewer, then female (girl) gaze should be the opposite. My experience is that women have been so gazed at, that many of us don't even find our gaze anymore. My gaze was formed by the moves, the visual diet, and the stories that I consumed at the beginning of my life. I started to think, do we even find "our" gaze if it never existed?

What if we are “sexual objects for the pleasure of the male viewer” and this "view" has been the dominating one, so dominating we even lost our sight?

At one point (at the start of 2000), I found myself doing what the boys did so well, depicting women like objects. Well, don't misunderstand me, this was my friends I photographed, but I remember taking my suitcase. I packed it to go for a holiday across someone's bodily landscape. I was enjoying the view: over deep valleys, dark waters and mountains created in heaven. 

Why would I be different from Terry or Juergen? I had, just like them, been fed a visual diet directly out of the patriarch factory. Where power is counted in sex appeal and attraction, the only currency suitable for a lady’s purse... Back then, there were a couple of shots that held the map for my visual journey, Corinne Day's portraits of a too young Kate Moss. The ultimate girl gaze, not only because Day was a girl too, more so because Kate's eyes were entirely connected to Day's. That shoot on the beach unfolded in togetherness, completely equal. 

And then it was Nan Goldin, like a photographer from a dimension beyond our very hierarchic one. Goldin created images of people in the most vulnerable situations and my heart exploded, so much strength, human force and dignity, a gaze full of humanity.

I left my naked friends and started to explore where my gaze was at. The only way to become aware of sexism/racism and prejudice is to turn your gaze within. To become aware of cultural and socially constructed ideas around humans and their ways. To assess what your visual diet consists of, not only to find out what unhealthy E-numbers you have consumed but also make sure you become aware of what is missing, diversity, perhaps reality? Aversion as the last stop before the gaze is clear.

"the gaze is linked to the mirror stage of psychological development, in which a child encountering a mirror learns that he or she has an external appearance." 

What about if we are all babies once again? We are all beginners of 2020, learning what a human gaze is all about? We lost our vision, seeing “the other” through a pigeon-hole, only a small feather is sticking out… . The mother’s gaze got replaced with external relationships, followers, subscribers, employers, potential partners, friends, and the general public. What if we saw ourselves so much through the external landscape that our inner was entirely muddled, who am I?

Can I just see me or her/him, as full humans? Without all the ism? A gaze that permits us to be us. full of vulnerabilities, hopes, dreams, fears, pains, and human value.

Does it sound daunting? I think it sounds like the ultimate rebirth. 

If it wasn’t for Lyz (a badass visual artist based in Glasgow, UK) then the images above wouldn’t unfold.

She is gazing at me, I am gazing at her, meanwhile both of us are doing what we all do best nowadays, gazing at ourselves via Zoom. The forever gaze, through the media, transforming in to something that we yet don’t really know what It is.

Please see more of her amazing art here https://chaoyingrao.com/

The end is always the beginning of something new .....

…..what an incredible clever start hey? We all know this by now, the question is, what are you going to do about it?

Do you have any new year resolutions?

You know those that usually by Valentine are completely ripped apart? And since you, once again, didn’t manage to walk down a path (that wasn’t really for you anyway) you now, surrounded by roses and chocolate feel as depressed, as you did this time last year. .. What a long sentence! I hope I didn’t create a downward spiral, you know one of them you canne get aff?

What am I going to do? 2020? I will carry on like normal. Do what we all done, since the beginning of time, walk the woods and connecting. Watching the moon changing shapes in the sky and listen to the wind blowing through the trees. I don’t want this last “blog” for 2019 to be about my work (cough cough, a talk on the 23rd of Feb) .. I wanted to share the two months I spent in Sweden with you all, without censorship. IG has even hidden #BlackbirdsWords but this bird is not removed. My friends, don’t forget, vulnerability is the new rock n’ roll. A happy new beginning to you all.

Jannica xx

GIRL GAZE - intimacy and the rotten flesh (when connection was absorbed by pain)

We looked at each other in excitement, what about if we (together, always together) create a series of images, Hypersexualisation? We will give birth to an ultra, uber-super babe. She will be completely made up of attributes and poses that belong to porn. Her mouth always half-open, ready to receive and her body bent into a forever tantalising form.

What happens when we are the holder of the male gaze? When it is within us women and we don't react/act anymore? In fact, when we are not even aware of it? When we create images within this power structure that does not only allow abuse, but also kill women.

Liz and I thought, let us try something new, let's see if we can expand the view of women on social media. Let's see if we can give her three, possible four dimensions. What develops on social-media if you create the ultimate harlot/babe-station/the girl (she will certainly never be a woman) that we all recognise?

THE GIRL, whose existence is to pleasure only. SHE, who can take it all. The visual image of THE forever wet, forever available and forever emptied of dreams, pains, hopes, and humanity.

Liz and I wondered, what would unveil if we added ONE tiny detail? An element that will change it all. A detail that does not only echoing ancient moons and mankind but also reminds us of Inanna-Ishtar and her dark sister Ereshkigal. The blood that does not only have the potential to create life, but it is also a dark subject matter of the rotten flesh and potential death.

What unfolds when “girls” create -AS WE KNOW IT- “porn” and add the most feminine detail ever, menstruation blood? Does the realness “turn off” the dreamer or is it the actual dream that we all have been woken up from?

2019 , the year we all yearned for authenticity and intimacy.

Happy full moon witches.

Honey xx

The Daughter , The Mother and The Breast

She said to her mother; "Mum, please explain to me, why is the female nipple forbidden?

That nipple that gave me comfort when I was distressed,  fed me when I was hungry and gave me nourishment so I could grow? " 

The mother answered

" I am not sure my child. The original purpose of the nipple has been suppressed. There are community guidelines in place to protect the public. If the nipple is on view,  then most likely, you will see a whole breast. A whole breast is considered porn. Pornography is something that the community is protected from online.”

"But mum, when did people forget about the original purpose of breasts? Keeping tiny humans alive, growth and giving life?”

"You see my child, if we remove the purpose of our breast and replace it with lust, desire and the fundamental idea that they are there to pleasure adult humans, like in magic, we have also abolished the potential power and endurance these body-part hold. 
What would unfold of women were just happy with their breasts? If the breast functions were treasured and the power that lays within the bosom was obtainable for all women, imagine that what would unfold?”

Honey x

When The Blackbird Sings

Full moon - July 2017

BBC Scotland, BREXshit & Full Moon in Representation

Hello lovely people,

Here is some parts of a news letter I sent out earlier this week and I just realised that in the doom and gloom of BREXIT, shadow bans and general struggles I totally forgot to mention that 8 little blackbirds flew down to London to be exhibited by The Royal Photographic Societies Hundred Heroines. Well, they obliviously didn’t fly (train) down but you know what I mean?

Representation on the Line: (Un)framing our Identities A collaborative exhibition from the RPS Hundred Heroines initiative in which female photographers explore the theme of identity.

Isn’t that just amazing? More info further down.

The last two week has been pretty, interesting.

2019 is definitely a year of change and uprooting. The EU elections during the weekend really emphasised this and Theresa May finally left her position (yes, we all were waiting for that!). Saying that I am now hoping that she does not get replaced by that cxxt  Boris Johnson.

Talking about female body parts... finally, something shifted. I think most of you know that I have had several 30 days bans from Facebook and both my Instagram accounts have been shadow banned since I first started. It is not because of vaginas and "female nipples", it is purely due to stretch marks, excessive body fat, realness and aging women.  Representation is fundamental and if you are not represented, you kind of does not exist. We all know that our “visual diet” is slowly starving us, lacking both vitamines and minerals we get left hungry for authentic images.

BBC Scotland listened to my story and the video has been viewed 125 K  on Facebook (isn't it ironic?)  and my shadow ban lifted for a week. My @whenTheBlackbirdSings_ account is still hidden, I don’t even come up in the search, my “good fight” will continue.

The last full moon was all about burning down the house (symbolically) and I think it has begun are you ready for the new moon in June?


Please find me on IG for more photography and have a really nice week. 

Love
Jannica Honey 

Please visit RPS Hundred Heroines  web page for more info on the exhibition

19 Mallord St, London SW3 6AP. 

Opening times (22nd May – 26th June)

Wednesday:  14.00 – 19.00
Friday: 12.00 – 18.00
Saturday: 11.00 – 18.00

@RPS100Heroines
#Unframingidentities

Below is my Instagram feed, in fact , it is my Jannica Honey account rather than When The Blackbird Sings, I can’t even find it. TBC, I promse.

Female Bodies, BBC and Our Visual Diet.

Hello everyone, time to check-in again.

Have you noticed it? The light is returning. Soon we will be reaching the summer solstice (or estival solstice), also known as midsummer which occurs when one of the Earth's poles has its maximum tilt toward the Sun.

Perhaps not soon, but we will be there, in a couple of months time.

What are you shining your light on?

You are (I am guessing) aware of where my beam is aiming. As I always say, I would be pretty happy just wandering the woods, creating beautiful photographs in the twilight, perhaps in a studio full of musicians/politicians/creatives, but there is something that is forever pulling at me.

What happened with the authentic body?

Who is represented and who is completely “gone”.

If this is our visual diet, are we not lacking both vitamins and minerals? Is there a supplement we can take?

When nature, life, and nutrition are completely sucked out of us. What will then be left? Pixels and empty spaces?

It's not really about the female nipple.

It's about authentic bodies, all our bodies. Old bodies, fat bodies, wrinkly bodies, tired bodies, bleeding bodies and stretched bodies. Bodies who are there for the reason we were given one; to live in.

Bodies free from commercial hysteria or male gaze.. just natural, stinking and hairy bodies.

My When The Blackbird Sings account on Instagram is completely penalised and has a shadownban, this means that ## are not working and it does not even appear in the search engine.

https://www.instagram.com/whentheblackbirdsings_/

I am lucky BBC had the time for me and popped around here last week for a chat. Update soon…

And until next time… Please pay attention to where light shine, who is represented and what is not?

At the end of the day, it is only you who can make this place a better space, for all of us.

For the International Women’s Day at The Arienas Collective here in Edinburgh I spoke to That’s Scotland TV about some of these issues (video below)

Love (always

Jannica Honey xx

Me in the morning & being creative #CMHONESTY WITH CREATIVE MORNINGS

Must of you have probably seen my Instagram stories by now: always wearing that leopard robe, even until the afternoon. I actually like mornings, but I have never been a ‘get up early and get dressed straight away’ morning person. I kind of take my time, if I can…Saying that, I was invited to talk about photography and honesty in the end of October here in Edinburgh and Creative Mornings are not called creative mornings for no reason… When I was heading up the road before even sunrise I felt some pretty hardcore butterflies kicking around in my ‘no breakfast only coffee’ stomach, but as soon as I met the team I knew it would be a lovely journey through photographs, naked bodies and chats about menstruation…. Please head over to their website for the full story https://creativemornings.com/cities/edi & an interview with me here https://creativemornings.com/blog-posts/10688

“We were having full, honest conversations… experiences of abuse, miscarriage, IVF, menstruation, menopause… we shared it all.”

““You need to be honest, but hold a space for yourself - which ultimately facilitates your ability to hold a space for others to be safe in vulnerability. Throughout ‘When the Blackbird Sings’, I had to do a lot of self-caring work in my own time. Including in the run-up to the exhibition. For others, as well as for me.” ”

— https://creativemornings.com/cities/edi

Thank you so much Creative Mornings Edinburgh, that was so much fun.

Photography by Ellie Morag

Starka kvinnor, gym, ljus och samarbeten.

Vad betyder egentligen ordet stark? 

Det finns en hel del olika synonymer: muskulös, Inflytelserik, genomträngande, mäktig och djup. 
Styrka är någonting som både Jannice Kovács och jag arbetar med. Jag sysslar med att skapa starka och stämningsfulla bilder och hon att bygga upp sina kunder. Med andra ord, vi har båda som mål att stärka vår omgivning.
Jag tror att Jannice känner som jag: att vi är vår omvärld och att omgivningen är en del av oss.❤️
Om min kund är nöjd så är jag det också. 

Detta är denna gemensamma utgångspunkt som har varit grogrunden för mitt och Jannice’s kreativa samarbete. Min fotografi handlar jämnt om mina kunder’s behov och kunden’s behov blir mina.
Den kreativa processen ska vara kul och det är fundamentalt att hitta den platsen för att skapa inte bara bra bilder men också för att bygga upp sin kropp och själ. Hör gärna av dig om du har några frågor. OCH checka in PT Morsan, she rules https://ptmorsan.se/

Jag skulle kunna skriva precis samma text igen, men byta ut Jannice till Anna Lennartsdotter Lindbom. Yep precis så, same same, but different. En annan kvinna som jag arbetat med i flera år. Hoppa gärna in i Anna’s trygga famn här https://www.lindeducation.net

Jag och Anna har inte bara skapat bilder till LindEducation vi har också pratat mycket om hennes visuella planering av företaget, resultat har vi ofta nått med lek och mycket skratt. Alltså glöm inte bort, det ska ju vara roligt att arbeta.

If someone is dying to find out what it says please just drop me a wee message and I shall translate the love letter for you all.

Photography Work & A Hunter Full Moon in the Sky

I thought, since we had a beautiful hunter last night, I wanted to announce some magic.

Last couple of months has been very hectic. I have not only covered most of the United Kingdom on a journey photographing venues and their owners for lovely Bev and Mark at The Music Venue Trust. I have also had the absolute honour to create imagery for two women (mina fina häxor) that is working aligned with the moon and all her phases/cycles. I mean, like that is magic? It is actually just nature, isn’t it?

I will write more about this at a later point, but for now I will be shining light on (like the full moon) the work, please follow the links, they can take you to a completely new place.

Please check out their beautiful work over here:

Kristina Turner’s Urban Goddess https://urbangoddess.se/

Rebecca Tiger’s Snipp Sauna https://snippsauna.com/

Love (always)

Honey x

Please Let The Bunny Grow Up.

Imagine this: The Playboy Mansion, 1960, a place where superheroes, sex, free expression and revolution are rampant. Hugh Hefner's pneumatic Playboy bunnies, complete with pom-pom bobtails, floppy ears and bleach-blonde hair, are trailblazing a poignant feminist fantasy, where men and women start to meet as social and sexual equals. Fast-forward 50 years, and the Playboy legacy lives on! Our peculiar fascination with female promiscuity versus female empowerment has never gone away. We are surrounded still by supercharged sex, and soft porn pin-ups. Anything goes, from Page Three glamour girls to burlesque beauties and, of course, the formidable Jordan.

The social commentary surrounding gender politics has changed however. Girls grow up fast and clues to their sexual style come from the role models that society shows them. Perhaps, the sex siren of the 60s had something to prove, but the question remains: Is she now pedalling porn for male pleasure? Has she grown tired of him getting all his own way? And how does that make her feel? My niece, Emma, makes the ideal modern bunny! At just 11, she lives in a world where almost every taboo is broken. Breasts are not a big deal. Sex is just for starters. She is exploring sensuality and womanhood and she is on the brink. But how does all this make her feel? And surely there really must be a better role model than a bunny?

When The Blackbird Sings (press-release)

When the Blackbird Sings (2016-2017) focuses on the female body and its links with nature.

The compelling works depict naked women of all ages as well as poetic shots of flowers in water. The subjects are family, friends and acquaintances of the artist, always posing outdoors and at twilight. Honey shot the fascinating images over the course of a whole year, exclusively on every full and new moon, starting at the October 2016 Supermoon. When the Blackbird Sings is named after the bird which signals twilight with a song; while shooting the series Honey was stricken by the song’s memento mori-undertones.

The resulting photographs unveil lyrical still lifes alongside delicate moments of tenderness and unashamed femininity, and celebrate the beauty of the female form at any age. While some of the sitters are smiling directly at the camera, others are looking away from it, almost blending into the surrounding setting of moss and trees. The colourful flowers, including daisies and passion flowers, are captured resting on the surface of Edinburgh’s Water of Leith. Honey shot across Scotland and Sweden to illustrate her attachment to both her adoptive and home countries.

Shooting at twilight allowed Honey to challenge the limitations of her chosen medium, in part for the time constraint (twilight only lasts 15-20 minutes), but also for the particular blue hue the light takes on during that time. While most photographers consider it unflattering for theirs subject matter and shy away from it, Honey explores its potential to offer a glimpse of an ephemeral moment in the 24 hour-cycle. When the Blackbird Sings also delves into the significance and symbolism of dusk and explores the ethereal quality of twilight; an in-between moment which doesn’t belong to either day or night, and which Honey sees as an emotional, reflective pause in her day.

When the Blackbird Sings started when Honey felt compelled to reaffirm her own ‘feminine voice’ in the face of personal challenges and male-dominated political events - in particular the recent death of her grandmother and the US elections. By basing her shooting schedule on moon cycles - an intrinsic feminine rhythm - Honey channeled the earth’s natural rhythms into her work, and explored her own reconnection to womanhood and femininity.

Honey’s work is often concerned with the female body and the place of women in society. In 2011 she spent two months photographing Edinburgh strippers, providing a candid and sensitive insight into a world rarely captured. Honey is a successful commercial photographer whose previous work focuses on fashion, journalism and music photography. Her award-winning images has been published in The Guardian, Los Angeles Times, Vogue, Dazed & Confused, Aesthetica Magazine. In 2013 she spent time in the native Mohawk reservation in Canada, working on a photography project related to identity and belonging.

Jannica Honey was born in Stockholm, Sweden in 1974. She moved to Edinburgh to study photography and digital imaging at Telford College, after completing a BA in Humanities (anthropology and criminology) at Stockholm University in 1998. She won the prestigious Fuji Award for her fashion photography in 2003. She lives and works in Edinburgh.